Mamma är lik sin mamma

 

"Då och då får man in en fullträff - och en sådan har man nu i Thomas Jonigks Rottweiler - med en debuterande regissör vid rodret dessutom. /.../ det som gör Anna Forsells uppsättning till något utöver det vanliga är att hon, likt en Staffan Valdemar Holm eller Richard Günther på gott humör, lyckas hitta balansen mellan skräckkomedi och blodigt allvar." 

 

"Cinnober Teater fortsätter att berika den göteborgska teaterscenen med viktig dramatik: bara de senaste fem åren har man spelat Kane, Fugard, Schwab, Fosse, Brussig, Loher - ett nästan ofattbart facit för en liten, fattig teater. 

 

"Mest förundrad är jag över Sara Estling i rollen som flickan, oändligt ängslig, förekommande, självutplånande och naiv"

 

"Jag har sällan sett en ung och tämligen oerfaren skådespelare göra så mycket av en så svår roll - bara det är värt biljetten."

- Kristjan Saag, GT 041125 

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Med tungan full av gift 

 

"Det är inget lätt stycke Anna Forsell valt för sin regidebut, men tillsammans med ensemblen har hon hittat en form för den förvrängda psykologin som bär långt. När det är som bäst har föreställningen en galen lätthet som för tankarna till Ionescos absurda dramatik." 

"Maria Grahn är scenens drottning, en ståtlig reptil med tungan full av gift. Hon kväver och biter sitt offer om vartannat."

 

"Översättaren Göran Nilsson har haft ett styvt jobb. Texten är en svada, späckad med ordlekar och överraskande uttryck som exploderar hela tiden."

- Lis Hellström Sveningson, GP 041126

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Oavbrutet intressant spel hos Cinnober 

 

"Med vaken och kritisk utblick har Cinnober Teater främst presenterat utländska storheter som Athol Fugard, Sarah Kane, Jon Fosse, Thomas Bernhard, Werner Schwab och Dea Loher för en svensk publik. 

 

"I programbladet jämförs hans (Thomas Jonigk, dramatikerns) komplexa ordströmmar både med Elfriede Jelinek och med Werner Schwab; tilläggas kan nog också på sätt och vis Kristina Lugn, åtminstone när det gäller pjäsernas dramaturgiska teknik. Sociala, politiska och kulturella uttryck och ordvändningar faller genom varandras nätverk och skaver samtidigt mot tidsbildens osäkrade tillstånd mitt emellan ett förr och ett nu. Pjäsens personer talar i egentlig mening inte alls med varandra utan uttrycker närmast ett slags väl cementerade, hävdvunna ståndpunkter. 

 

Ändå är spelet oavbrutet intressant, roligt och kusligt hisnande i ständigt språkligt djärv akrobatik mellan högt och lågt. Pjäsens kvicka ordekvilibristik fördjupas hela tiden och fyller på ett märkligt omvänt vis dess personer underifrån som om det var vi i publiken som under spelets gång laddade dem med ett liv som annars helt och hållet skulle ha övergett dem. Det måste vara svårt både att regissera och att spela Jonigks pjäs vars tre karaktärer på varsitt vis dels framstår som udda och dels inte har någon mellanpersonlig kontakt. 

 

Regidebuterande Anna Forsell lyckas mer än väl, både med att hålla ihop helheten och att vässa spelet mellan Maria Grahns självtillräckligt kråmande överklassmoder och Sara Estlings osäkert skälvande dotter; senare införlivas också en bekant till dottern i Hans Brorsons långt drivna, parodiskt skildrade mansfigur. Men detta borgerlighetens slagfält som Jonigk skildrar är beläget inom var och en i spelet; dess krigslagar sitter så djupt rotade att de verkar omöjliga att rubba. Men Sara Estling låter med sitt öppna och varsamma spel den skygga dottern rämna tillräckligt mycket för att släppa in en liten springa ljus i dessa de unkna borgerliga salongernas allt annat än diskreta charmlöshet."

- Anders Thuresson, Bohusläningen 041202